CoR: Assault on Dark Athena

Så har äntligen nytappningen av Starbreezes underbara Xbox-spel släppts och det tog inte allt för lång stund innan jag hade hade tagit mig igenom den nya kampanjen.

Ni som spelade föregångaren vet vad det handlar om, men de av er som varken spelat spelet eller sett t.ex. ”Pitch Black” så kan jag snabbt berätta att i denna sci-fi värld så har vi den ökända Richard B. Riddick som råkar vara THE badass, med diverse pris på sitt huvud.  Det är ungefär allt ni behöver veta.

Gameplaymekaniken i de båda kampanjerna är nästintill identiska så jag kommer fokusera mig på Athena-kampanjen.
De olika delarna i spelet kan delas in i tre kategorier dvs, Äventyr/plattform, sneaking och ren action. Där de två senare ofta är hyffsat valbara beroende på din egen spelstil.
Direkt när spelet startar så får spelaren en enklare tutorial presenterad för sig i samma stil som vi fick se när ”Escape from Butcher Bay” släpptes, vilket fungerar bra även om jag gärna hade sett lite utförligare förklaringar på några detaljer. När träningssessionen är över och spelet börjar på riktigt så tar det inte lång tid innan du tvingas till att tänka både en och två gånger innan du tar dig framåt, då man ska smyga igenom ett rum med ett dussin beväpnade vakter. Min första reaktion till detta var att spelet blir ganska svårt väldigt fort, men då Athena kampanjen är ett tillägg så känns det ganska naturligt att spelet startar med en relativt hög svårighetsgrad. Dock sjunker svårighetsgraden snart och det ganska kraftigt dessutom, då kanske max tre vakter patrullerar samma område och detta är troligtvis den här kampanjens största fel. Den ojämna svårighetsgraden går tyvärr igenom äventyret vilket gör att vid ett tillfälle känner man sig lika hård som Riddick och vid ett annat undrar man hur fasiken den här sekvensen var tänkt att ta sig igenom på ett smidigt sätt. Speciellt om man är som jag och vill ta så mycket som möjligt med bara närstridsvapen ”^^

När vi ändå är inne på närstrider. En av de mest uppmärksammade punkterna i ”Escape from Butcher Bay” var deras ”first person”-strider där man inte bara kunde utdela slag utan också blocka och göra väldigt effektiva kontringar mot fiender som var dumma nog att slå först. (Alltid tillfredställande att använda en vakts vapen mot honom)
Det finns ett par nya tillhyggen att använda sig av när inte nävarna räcker till men fienderna verkar inte vara lika dumma som de var 2004 för det tog mig lite mer än halva spelet innan jag kunde gå in i en närstrid utan att bli kontrad själv 90% av slagen jag försökte utdela på min motståndare. Här är en del av spelet som inte skulle ha mått dåligt av en lite mer detaljrik tutorial då det  finns ett lättare djup i dessa strider.

De strider där ammunitionen sköter snacket är inte unika för genren och det finns gott om dessa här, tyvärr så är de lite väl utformade efter den klassiska mallen vilket är synd när resten av spelet har sina olika knep för att sticka ut från mängden. Dessa strider är dock inte dåliga, men de lyfter inte på några ögonbryn heller. Däremot blir det extra intressant när spelaren får chansen att styra en robot då det genast blir roligare att skjuta ner allt och alla både med en svärm av kulor och välriktade raketer.  Men underbart är kort och det är korta delar av spelet man får leka med dessa mördarmaskiner.

Större delen av spelet kommer du dock att smyga runt i mörkret och vänta på det perfekta tillfället för att antingen smyga förbi vakterna eller sätta ett knivblad i nacken på dem. Det är nu som Riddicks speciella förmåga att se i mörkret är som mest användbar och dessa sekvenser fungerar ypperligt och det är sällan som man får problem med detta vare sig det gäller kontrollen eller leveldesignen. Det finns dock vid ett par ställen där mörkerseendet inte fungerar som det ska och det nästan är lättare att se utan, vilket irriterar ganska bra när det väl händer men som tur är så är det sällan.

Själva historien som berättas under Athena kampanjen försöker inte vara ett episkt hollywoodprojekt utan Starbreeze tar grundhistorien och utvecklar den så långt de behöver för att kunna bygga ett vettigt spel och inte längre, men istället så introducerar de ett flertal karaktärer som kommer att påverka eller påverkas av Riddick under spelets gång. Att de flesta karaktärerna du kommer stöta på har väldigt kompetenta röstskådespelare gör knappast saken sämre och tillsammans med den lipsyncningsteknik som Starbreeze använt sig av så blir dialogerna med dessa karaktärer väldigt övertygande.

Allt som allt så även om ”Escape from Butcher bay” som många av oss spelade för fem år sedan fortfarande är det bättre äventyret av de två, med sina varierande miljöer och mer varierande/balanserat gameplay så är ”Assault on Dark Athena” fortfarande ett bra kapitel i sagan om vår älskade Richard B. Riddick som helt klart är värd att spelas igenom.
Tyvärr var det inte lika bra som ”Escape from Butcher bay”, men som tur är har vi fått en remake av den kampanjen på samma skiva =D

Assault on Dark Athena 3/5